PzychoBitch

Om 14 dagar kommer mannen hem igen. Då har han varit borta i 10 veckor, lååångt borta i Afrika...
Det har varit en pers att vara utan honom så länge..inga telefonsamtal..bara facebook som kontakt.
Hade det inte varit för att jag flyttat mitt i allt och jobbat så mycket som jag gjort så hade det varit mycket svårare. Men det gäller att hålla sig själv sysselsatt så gott det går.

Igår tog jag hem en katt, en hane. Han är väldigt kelen och pratar som bara den. Han verkar helt frisk, men väldigt mager. Jag hoppas innerligt att han kan stanna, men bara om det funkar mellan honom o vår honkatt. Gör det inte det så får jag se till att hitta ett hem till honom. Eller så får han vara en utekatt, och få mat o tak över huvudet av oss. Han klagar inte på att vara inne nu, han får massa mat o vatten. Han sover hur mycket som helst. Men om han varit ute hela tiden sen jag såg honom första gången, är det klart att han passar på nu. Stackars söten, Linus heter han förresten. Den lilla herren.

ja...annars så rullar det väl på...
Jag inser mer och mer vilka människor i min omgivning som verkligen betyder något. Och tyvärr tror jag att några till faller bort. Jag menar, jag tar inte hur mkt skit som helst av någon människa. Alla har en gräns, och min har överstigits för många gånger. Så att så får det nog bli.

Våren är här och kärleken sprids med den.
Det är mycket som händer just nu. Jag började jobba i en liten by och vantrivdes. Nu har jag sedan en vecka tillbaka börjat på ett annat ställe. Samma ställe som jag haft min praktik på och det känns så bra. Jag är numera en resurspersonal till två barn i behov av särskilt stöd. Det känns toppen! Jag har sedan ett bra tag funderat på att vidareutbilda mig till specialpedagog inriktat på barn med autism, därför känns det extra bra att få prova på hur det känns att ta hand om två barn med behov av extra stöd. Det är en viktig uppgift man har, man måste ha så mycket tålamod och vara så otroligt tydlig i allt man gör. Man måste även ge dem väldigt mycket trygghet, inte att man inte ska ge det till de andra barnen, men i fall som detta är det extra viktigt.
Men jag trivs väldigt bra och livet leker just nu.

Min man var precis i stan i en vecka och den veckan flöt på snabbt! Jag längtar så tills han är klar med sin utbildning och vi kan börja leva tillsammans. Men tiden kommer gå snabbt nu, så var det ju för mig när jag skulle avsluta min utbildning. Tiden rusade förbi och man fokuserade så mycket på examensarbetet. Sen när allt är klart så känns det så otroligt skönt! Han förtjänar en rejäl resa när han är klar!!
Under denna vecka som han var nere passade vi på att vara ute mycket, vi satt i parken någon dag, han var iväg på sitt håll med sina vänner och jag jobbade. På torsdagen var vi faktiskt på stand-up tillsammans med min syster och hennes kille. Magnus Betnér är den råaste killen som finns, och jag älskar det där råa. Skämten som många tänker men inte vågar säga. Det var sjukt ballt och jag ska lätt dra dit nästa gång!

I övrigt finns det inte mycket att säga egentligen.
Johanna är fortfarande borta i Kambodja och snart drar Amanda iväg till central- och sydamerika och jag är inte alls avudsjuk...^^
Vi får helt enkelt se till att vi träffas när ni båda är hemma igen!

Jahapp..äntligen börjar våren titta fram! Var ute med barnen redan vid 9 tiden och jag behövde bara ha på min en fleecetröja.
Jag var med tjejerna i helgen, vilket var väldigt trevligt! Fikade gjorde vi och pratade, samt lekte med Alvisen, så stor hon blivit, sist jag träffade henne var hon ca 1 månad gammal. Om en månad blir hon fyra år! Hon ritade en väldigt fin teckning till mig med en tyrannosaurus rex och mig. Väldigt avancerat för att vara snart fyra år. Grym hon är!
Vi får se till att träffas snart igen, man saknar fan att umgås med dem. Från Gymnasiet då vi träffades varje dag till nu..när vi träffas kanske en gång om året..tråkigt.

Annars händer inte så mycket i min värld. Annat är det i den kaotiska världen utanför...jösses...Tror ärligt inte att den där Kadhafi kan vara så kaxig om han INTE har kärnvapen..så vi kan väl nästan se att detta är början på WW3.
Förhoppningvis blir fallet inte så, men man kan inte vara hundra. För världen är i skakning och jag tror inte att den kommer lugna sig på ett rätt bra tag.

På jobbet går det bra, ungarna är för ljuvliga men jag känner inte att jag räcker till. Barnen som är i speciellt behov av hjälp och stöd får inte det för att vi är för få personal. Det är dom som blir lidande ju, men när här ska vi tänka på PENGAR istället...för det är ju för DYRT att anställa fler personal så att alla barnens behov blir tillgodosedda. ÄCKLIGT. jag menar vakna..barnen är vår framtid..de är värda allt vi kan ge dem. Men då väljer man att värdesätta pengar högre..Jag gör mitt bästa på jobb iaf och hoppas att jag ger barnen vad de behöver..fastän jag stressar sönder mig så är det ett jobb jag valt att ta på mig.
Jag ska nog fan bli dagmamma!! =)






( En liten parantes...EMINEM har fler fans på facebook än Michael Jackson, HA! )

Ibland blir jag lite mörkrädd alltså. Hörde på radio om en händelse som jag inte lagt märket till tidigare. En 23-årig kille kör i 120km/h på en 60 väg. I motsatt riktning!! Han frontalkrockar med ett äldre par som avlider med det samma. Vad får han för straff???
Jo 1 år!!

Hjälp vilken upplevelse.
Man kan säga att det började för redan en vecka seda. Under instrumentpanelen på bilen hittade jag en sladd som hängde och dinglade. Frågade syrrans kille om han visste vad det kunde vara, men han var inte riktigt hundra. Dock sa han att det kanske hade med styrningen att göra. Jag nojade direkt, vad falls kan ju inte köra med bilen och sen plötsligt slutar styrningen att funger. Så innan jobb vid åtta på morgonen körde jag till verkstaden, han sa att han inte hade nån aning om vad det var för sladd, men att den kortslöts hela tiden vilket kunde bidra till en brand. Så han var snäll och skruvade av pluspolen på batteriet och drog ut sladden. Satte tillbaka allt där det skulle vara. Jag tackade för mig och körde till jobbet. Jag märkte inget konstigt förrän på tisdagen onsdagen veckan därpå då allt i bilen hade nollställts. Med det menar jag att radion var på noll igen och klockan visade helt fel. Jag tyckte det var lite skumt, men bilen gick som den bruka utan konstigheter. Detta hände nån mer gång men utan att jag reagera vidare på det.
I fredags slutade jag tidigt så jag mamma o min syster tänkte dra till Märkesoutlet och Entré i Malmö och shoppa lite. Jag hade ju fått två löner och csn så pengarna fanns. Jag hittade en skitfin tröja till min man som jag genast köpte. Sen skulle vi in på Entré för att handla vidare. Jag ser att det är ett p-hus man måste köra in i med bilen, jag hatar p-hus men hade inget annat val.
Vi kör in och jag ska trycka biljett...bilen DÖR..Folk kör ner och börjar tuta..jag får PANIK. Skriker till dem att jag inte kan starta bilen. En snäll kille i bilen bakom kommer ut och hjälper att knuffa bilen till närmsta p-rutan. Han frågar vad som hänt och jag säger att jag inte har en aning för jag nytt bytt batteri och det borde inte vara några problem. Han kopplar startkablar och gör sitt bästa för att hjläpa..men inget hjälper. Bilen är stendöd...Jag får fet panik och börjar skaka och bryta ihop.
'Fast i Malmö...i ett p-hus...Allt jag kunde göra var att ringa Bärgningstjänsten. De var väldigt vänliga och efter 20-30 min kommer en stor man ner till p-huset. Han frågar vad problemet var ännu en gång, jag förklarar.
Han ber mig öppna huven och två min senare tittar han upp:
-"Jag vet vad felet är!!"
- vaaa?! Vad berätta, HJÄLP! Skriker jag.
-"Pluspolen på batteriet är inte fast, det gnistlar här och kan börjar brinna i motorn. Dessutom kan hela generatorn vara sönder."

Denna snäll gigantiska man skruvar fast pluspolen igen och ber mig starta bilen. Det är inga konstigheter. Han smilar snällt och säger:
-"Så nu kan ni gå upp och shoppa i flera timmar"
- "Du är en ÄNGEL" utbrister min syster.

Vi går runt och myser tillsammans glada att allt slutar bra, inget mer shoppande blev det för min del, mer än tröja till mannen och filmen Braveheart en film man måste äga.
Jag är bara glad att allt gick så bra som det gjorde..tänk om bilen lagt av MITT på motorvägen vi hade varit pannkakor...

Såg ett hemskt program igår på TLC, barn med albinism. I Tanzania är det 1 på 1400 som lider av sjukdomen, dvs rätt många. Sjukdomen innebär att man inte har något färgpigment, vilket är en genetisk avvikelse. För att få sjukdomen måste båda föräldrarna vara bärande av den genen. I Tanzania håller man på väldigt mycket med svartmagi och tror att om man bär delar av en människa som har albinism så ger det lycka och välstånd till den som bär delarna. Därför sker det många mord på människor som har sjukdomen.
I dokumentären visade de bland annat en familj med nio barn varav 3 hade albinism, en natt blev den ena dottern mördad och styckad. Lemmarna såldes för dyra pengar. Pappan sitter i fängelse misstänkt för att ha hjälpt mördarna att stycka dottern. Så vidrigt att jag inte finner ord för det!
De två barnen som har sjukdomen kan inte äta och inte sova för att de tror att varje dag är deras sista dag i livet, de bara väntar på att någon ska komma och mörda dem. En äldre man kom till familjen en dag och fick höra deras historia och han föll i gråt direkt. Han skulle göra allt han kunde för att barnen skulle bli flyttade till ett säkert läger med andra som var som dem.
Samtidigt som man fick höra om deras historia i Tanzania, fick man även se en flicka i USA som led av samma sjukdom. Men hon var på läger för folk med albinism hon skrattade och hade det helt underbart. Det enda hon tyckte var jobbigt var det faktum att hennes sjukdom bidrar till att hon inte kommer kunna köra bil då många med albinism blir blinda. Medan flickorna i Afrika hade betydligt större problem, pga deras sjukdom hade de stora risker för att få hudcancer då de städigt utsätts för stark sol, de hade dessutom brännskador på hela kroppen. Deras hud var hård och såg ut att tillhöra en 80 årig gumma fastän de bara var 14 år.

http://www.youtube.com/watch?v=hIX6xCplyjE

Samma sjukdom drabbar dessa barn, men pga att de befinner sig på olika delar av världen drabbas de olika hårt.
Det är äckligt och jag blir så jä*la arg!!

Måstemåste måste bara skriva om en dröm jag hade inatt.
Jag drömde att jag hittade en jättesöt fluffi uggla, alltså en unge. Så ville jag att den skulle flyga iväg men den kunde inte utan ville bara gömma sig under min syster täcke. Men jag drog ut den därifrån hela tiden och den hade väldigt vassa klor. Sen gick jag ut från rummet och stängde dörren. När jag kom tillbaka hade den blivit större och vält allt som fanns på min hylla med sina stora vingar.
Sen tog jag tag i ugglan och gav den till min mamma. Hon drog fram en sån liten barnpall som var grön och satte sig på den. DÅ tittade ugglan på henne och tog en egen pall som var ännu mindre och satte sig brevid mamma och imiterade allt hon gjorde. SEn var jag på ett dagis och jobbade och mamma och ugglan satt och tittade på mig hela tiden. Sen var vi plötsligt hemma i vårt kök igen och ugglan hade blivit liten igen och helt orkeslös för han inte fått någon mat på länge. Då kom jag på att ugglor äter ju kött så han fick en stor bit lax av mig sen POFF blev han stor igen och stark. Så vi bestämde oss för att vi skulle släppa ut honom i det fria igen. Och sen flög han iväg.

Det var en mkt konstig dröm men väldigt vacker. Kan någon drömtydning så berätta gärna vad det betyder.

För er som inte sett, så titta. De är riktigt duktiga

Ja hur ska jag börja detta inlägg...
Jag har nämligen tänkt en del...ooh WOW blondinen tänker! Nämen ärligt nu.
Jag har tänkt på hur mitt liv hade varit om jag gjort andra val..missuppfatta mig inte nu. För jag älskar livet jag lever, jag har den mest underbara pojkvän jag kan tänka mig, han är mer än jag förtjänar.

Det jag menar är bara att jag har förlorat många vänner på vägen och nu när jag blivit lite äldre (^^) så börjar jag tänka tillbaka. Tänk om jag haft kvar alla mina vänner från dagis som jag förlorade när vi gick i högstadiet. Många av dem var mina bästa vänner som jag lekte med när jag lärde mig gå. Men ingen av dem träffar jag nu, och ibland gör det mig ledsen. Jag saknar många av dem väldigt mycket, att sitta och prata med dem om minnen vi delar. När vi var små och lekte batman, eller när vi var ute till sent och lekte dunkgömme på vårt gamla dagis. Anledningen till att jag förlorade dem är många, och jag vet att jag kan ha varit en stor anledningen. Jag var väldigt tillbakadragen, blyg och kunde vara rätt elak mot många. Det är klart något som jag ångarar..men jag vet också att allt inte varit mitt fel. Det är mycket som gått fel, och visst växer man ifrån varandra.

Sen tänker jag på hur det hade varit om jag fortsatt spela fotboll med de goa tjejerna? Jag slutade efter att ha spelat i samma lag i sex år. Men sen bytte vi tränare och gruppdynamiken ändrades. Jag säger alltid att jag slutade pga mina dåliga knän, men när jag tänker efter hade det mycket och göra med att jag inte kände mig välkommen, jag höll inte deras standard. Jag tappade gnistan. Men jag saknar spelet väldigt mycket, jag kan känna adrenalinet när jag tittar på en match, för att det ligger så mycket bakom. Jag vet hur det är att spela en stor match och spänningarna mellan spelarna. Jag vet hur det känns att trycka in bollen i målet och höra jublet. Det var tider det, och ibland saknar jag det väldigt.

För att sen hoppa några steg fram till gymnasietiden, som kan kort sammanfattas med: Kaos och glädje. Det var en händelserik period, en bergodalbana utan dess like. Men i allt detta fanns det mycket glädje, jag kom väldigt nära tre fina tjejer. Vi umgicks varje dag och hitta på massa roligheter. Men sen av anledningar som jag inte riktigt kommer ihåg tappade jag en av dem på vägen. Jag minns att vi bråkade väldigt, men kan inte riktgit minnas vad anledningen var. Hon stod mig väldigt nära och vi hade en väldigt fin relation om jag får säga det själv. Vi kunde titta på varandra, utan att säga ett ord, och direkt veta vad den andra tänkte. E.T vantar?! Haha.
Men jag saknar henne och vi har glidigt ifrån varandra och nu lever hon sitt liv.
De andra två tjejerna har jag kvar någonstanns, vi har bara inte hållt kontakten spec bra nu senaste tiden, det är mycket som händer i våra liv. Jobb, resa, lägenhter osv. Men jag saknar dem också vi har upplevt mycket tillsammans, både bra och mindre bra saker.

Det finns andra relationer som har varit väldigt svåra, saker som gått väldigt väldigt fel. Men jag kan ändå inte ta hur många smällar som helst, jag måste stå på mig. Jag vet att jag gjort många fel, men de gånger jag vet att jag gjort rätt, de håller jag fast vid!

Men för att förtydliga det hela så är jag absolut inte missnöjd med mitt liv som jag lever, tvärtom. Jag är lycklig och nöjd med mitt liv. Min man är fantastik som står ut med mig fastän jag kan vara svår att ha att göra med. Min familj finns alltid där för mig, i vått och torrt. Men ibland måste man sätta sig och tänka tillbaka på tiden som varit och luta sig tillbaka och uppskatta det man verkligen har!

Var väldigt pysslig igår och satt och målade och virkade, en allmänt mysig dag.

Då har det nya året inletts. Och det mer buller och bång!
Hade en mycket trevlig nyår hemma till en början, vid ett började vi bege oss mot en fest som skulle vara ball. Ja, det beror ju lite på hur man menar med ballt. Är det ballt att det dimmtjock av testosteron och slagsmål så var det ballt. Men för min egen smak så hade jag gärna sluppit se det. Det är galet att se hur så nära vänner kan råka i luven på varandra så hårt, och sen utan att erkänna när man gjort fel. Mycket lättare att skylla på någon annan och inte fatta sin egen inblandning. Men vad fan, om året inleds så, kan det bara betyda att det inte kan bli mkt värre och att det kommer bli ett fartfyllt år!
Jag har fått ett jobb också, börjar jobba på alla hjärtans dag. Inte för att jag bryr mig så mycket om den dagen egentligen men lite små kul fann jag ändå att det var.

Annars så har det väl inte hänt jättemycket. Mina skor jag köpte på Bianco för 1000 kr ROSTADE fattar ni? Vad är det för skit? Så jag gick och klagade och sa "vad fan e det för sko som rostar?" hennes svar på det var "ja men det gör dom när de blir blöta". Jag orkade inte ens diskutera med henne, är det en vintersko ska den förfan inte rosta? Men jag fick pengarna tillbaka och idag köpte jag mig ett par feta Hummel skor istället med foder. De kan iaf inte rosta!

Då var denna julaftonen förbi, det blev en mycket mysig sådan. Jag hade turen att få ha mina nära och kära i min närhet vilket man ta för givet allt för ofta. Mannen tog med sin bror och det var väldigt trevligt.
Ibland vill jag slå mig själv i ansiktet för att jag blir så blind att jag inte ser vad jag har...jag blir arg på mig själv. Man borde uppskatta allt mer än vad man gör. Fick en liten tankeställare igår och det är något jag kommer ta med mig till nyår och ha som ett nyårslöfte.

Nu är det dagen efter, och jag sitter själv och tittar på Sweeney Todd, längesen jag såg den och den är helt OK. Mannen är hos sin syster och har nog åkt pulka med systerdottern. 



Ta hand om era nära och kära!

Ingen lust att skriva, inte haft det på länge.
En tragedi har ägt rum vilket leder till att man är lite avtrubbad.
Jag känner så mycket för de inblandade att jag bara vill krama dem o inte släppa taget på bra länge.
Men de vet att jag finns för dem.

Jag har börjat träna, jag har gått upp ett kg men shit vad jag kämpat. Saknar fortfarande två för att nå mitt mål.
Var på en klassfest för ett tag sen nu, och vi kom in på samtalsämnet, vikt. Det är rätt intressant att höra folks åsikter, men samtidigt är det rätt skrämmande. En tjej i klassen, hon ser bra ut väldigt sött ansikte, hon erkände att hon kände sig mycket bättre när hon vägde 47 kg (hon är ca164 cm lång) än nu när hon väger ca 60kg. Att erkänna att man mår mkt bättre när man är väldigt underviktig är inte bra. Jag får höra mångar gånger att jag ska vara glad som är så satans smal för jag behöver aldrig tänka på att gå ner i vikt. Nä verkligen inte, men jag måste ständigt tänka på hur jag ska göra för att gå UPP i vikt. Det är inte många som tänker på att de som är smala har samma problem att gå upp som de som är tjocka och vill gå ner.
Media idag ger oss många gånger en skev bild av hur idealet ska se ut. Folk klagar på modevärlden, på barbidockor osv. Men jag vet inte om det verkligen påverkar oss så mycket som folk gärna påstår. Jag tror det ligger i människans natur att ständigt tänka att gräset är grönare på andra sidan, att alla konstant ska jämföra sig själva med andra och vilja ha saker de inte vill ha. Det kvittar om det handlar om det yttersta idealet eller den senaste mobilen. Människor är sökande och hela tiden på jakt efter något. De finns de som vill vara pinn smala men sen finns det de som vill väga 320 kg och tjäna pengar på att sitta på folk. Det tyckts inte finnas något mellanting mellan något nuförtiden, det ska alltid gå till det extrema.






Det finns hemsidor med Pro Ana där det finns guider som visar hur du på bästa sätt förlorar mest i vikt.
Jag tycker det är så skrämmande att människan är så extrem...
Jag tänker på min hälsa därför jag vill gå upp i vikt, jag vill ha mer kurvor för jag finner det snyggt..jag vill ha större mun, större bröst osv..men jag vet inte varför det är så egentligen. Kanske är jag påverkad av media mer än jag tror. Men jag vill tro att det ligger djupare i psyket än så. Människan söker sig till extremiteter eller perfektion och når detta genom olika metoder.




Den här tjejen, Adriama Lima, från brasilien är född 1981. I mina ögon är hon verligen inte för smal och långt ifrån tjock. Detta är i min världen en snygg och hälsosam kropp. (iaf vad det ser ut som.)
Jag menar inte att detta är idealet för hur en kropp ska se ut, en kropp är perfekt om du själv trivs i den och om det är hälsosamt för dig själv att ha en sådan kropp.

Jag beställde hem en bok för några dagar sedan, idag kom den i brevlådan. "Den hemlige kocken - Det okända fusket med maten på din tallrik" av Mats-Eric Nilsson.
Jag har börjat läsa i den och det är skrämmande, i slutet av boken finns det ett kapielt som heter Inköpsguide och det är äckligt. Han går igenom olika varor som finns i de vanligaste butikerna en sak han skriver om är "Mamma scans köttbullar" någon som ätit dem? Isåfall Grattis du har ätit SKIT.

 

I boken står det såhär:

 

Detta är väl vidrigt?
Jag har den turen att min pappa, som är kock och jobbat på Grand, Casa Mia mfl, samt min mamma som är uppväxt med god mat kultur, är väl medvetna på fusket med maten som finns i butikerna. Vi äter alltid bra mat hemma och har aldrig ätit något så vidrig som "Mamma Scans köttbullar", detta är något som jag är otroligt tacksam för. Detta är något som jag kommer ta med mig och ge vidare till de i min närhet och mina framtida barn. Det är inte konstigt att många barn har så många allergier osv om de städigt utsätts för skitmat.

 

Det finns en mängd produkter som innehåller skit, bland annat skriver Mats-Eric om Grädde. Den vanliga vispgrädden är fri från konstigheter men de där nya produkterna som tex Arlas Kelda produkter.

 

 

Dessa innehåller emuleringsmedlet E 472c detta framställs ur djurfett från tex gris. De innehåller även stabiliseringsmedlen E415 (framställs genom bakteriell jäsning) och E412 (kan leda till överkänslighetsreaktioner hos de som redan är känsliga mot ärtor, morötter m.m.). Anledningen till att många väljer dessa produkter är för att det går snabbare att laga till något, men se på allt skit du får i dig samtidigt bara för att du ska tjäna lite tid. Tid till vad? Om du ändå kommer ta skada av det så kommer du snarare att förlora massa tid på det.

 

 

 

 

Kycklingen ska vi inte tala om, många handlar kyckling på Willys eller Coop för att det är billigt. Men tänk på djuren för fan. De får bo på gigantiska kyckligfabriker utan något värdigt liv överhuvudtaget. Bara för att vi ska få det lite billigare. Enligt Mats-Eric så det vi betalar för kyckligen ska täcka kostnader för uppfödningen, slakt, transporter, försäljning dessutom ska alla dessa gå med vinst. Räkna då ut hur mycket till värdigt liv djuren får om du betalar 19.90 för kyckling?!
Jag tycker det är så vidrigt att man tänker på sin plånbok och inget annat. Om man nu ska äta kycklig, och djur överhuvudtaget, så ska väl de åtminstånde få ha levt ett bra liv innan du äter dem?!
För att du ska förstå väljer jag att citera hans bok igen:

 

 

Slutsatsen man kan dra av detta är att man för allas vinning, djuren samt ens hälsa, så tjänar alla på att man köper kravmat och ekologisk mat. Jag själv är noga med detta när jag handlar, och även när jag handlar saker som chips, nötter lösgodis m.m. då kollar jag alltid antalet E-nummer för att jag inte vill ha i mig skitet, men jag försöker alltid att tänka på att det ska vara ekologiskt!!

 

 

KÄNSLIGA TITTARE VARNAS!


Jag såg ett hemskt program på Animal Planet för några dagar sedan. Det handlade om kragbjörnar, eller som de heter på engelska Moon Bears.
I bland annat Chengdu provinsen i Kina finns det över 2000 kragbjörnar i fångenskap. De får sitta i små burar, och dess burar är så små att björnarna inte ens kan vända sig och vissa kan inte ens stå upprätt.
Anledningen till att björnarna hålls i fångenskap på det här viset är björngalla. Björngallan används i naturmedicinsk syfte och det handlar alltså om att människorna försöker tapp ut gallan från björnarna.
Detta sker på de mest bisarra sätten du kan tänka dig. Vissa björnar får bära en sorts metallkorsett som sitter så trång mot deras kroppar att de har svårt att röra sig. De sitter dessutom en metallkateter rakt in i björnarnas gallblåsa. Den här kateterna leder gallan till en påse som är fäst på korsettens undersida. Två björnar som man fick se om i dokumentären hade burit dessa korsett i tio år, tills slutligen en organisation som räddar kragbjörnar, lyckades ta dem bort från detta och föra dem till deras kragbjörns center.
Vissa av björnarna hade "tur" de hade bara en metallkateter med sju stora taggar intryckta rakt in i gallblåsan.
Många av björnarna kan inte släppas ut i det fria då de pga fångenskapen inte är helt friska. Vissa av björnarna har pga de trånga burarna förlorat både armar och ben, vissa av björnarna är dessutom så pass psykiskt skadade att de måste vara i en inhägnad.


Det var fruktansvärt att se det här programmet och jag fick så ont i magen. Jag kan inte förstå hur man kan utsätta djur för så mycket lidande. Människans egoism är så vedervärdig. De som läser detta men inte tar de tills sig är lika äckliga som människorna som utför det mot björnarna!

En björn som  fått sin framram förstörd

I trånga burar sitter björnarna, ibland flera stycken i samma.

Det här är en av korsetterna som björnarna bar.

 

Ännu en som fått sin tass förstörd.

Se så trånga burar björnarna tvingades vara i!

Dessa björnar gick inte att rädda..

 

Läs mer här:

Animal Protection http://www.animalprotection.se/index.php?id=129

Meeting the Moon Bears http://www.abracadabra-teddies.com/meetingthemoonbears.htm

Efter mycket om och men, kan jag säga att jag är rätt nöjd med nya designen på min blogg.
Tog väldigt långt tid, och mycket fixande. Fick pilla en hel del med photoshop innan jag fick till en bra header. Dock kommer den nog att ändras rätt snart igen!

Vad tycker ni?

En liten kärlekshistoria.