Januari
Ja hur ska jag börja detta inlägg...
Jag har nämligen tänkt en del...ooh WOW blondinen tänker! Nämen ärligt nu.
Jag har tänkt på hur mitt liv hade varit om jag gjort andra val..missuppfatta mig inte nu. För jag älskar livet jag lever, jag har den mest underbara pojkvän jag kan tänka mig, han är mer än jag förtjänar.
Det jag menar är bara att jag har förlorat många vänner på vägen och nu när jag blivit lite äldre (^^) så börjar jag tänka tillbaka. Tänk om jag haft kvar alla mina vänner från dagis som jag förlorade när vi gick i högstadiet. Många av dem var mina bästa vänner som jag lekte med när jag lärde mig gå. Men ingen av dem träffar jag nu, och ibland gör det mig ledsen. Jag saknar många av dem väldigt mycket, att sitta och prata med dem om minnen vi delar. När vi var små och lekte batman, eller när vi var ute till sent och lekte dunkgömme på vårt gamla dagis. Anledningen till att jag förlorade dem är många, och jag vet att jag kan ha varit en stor anledningen. Jag var väldigt tillbakadragen, blyg och kunde vara rätt elak mot många. Det är klart något som jag ångarar..men jag vet också att allt inte varit mitt fel. Det är mycket som gått fel, och visst växer man ifrån varandra.
Sen tänker jag på hur det hade varit om jag fortsatt spela fotboll med de goa tjejerna? Jag slutade efter att ha spelat i samma lag i sex år. Men sen bytte vi tränare och gruppdynamiken ändrades. Jag säger alltid att jag slutade pga mina dåliga knän, men när jag tänker efter hade det mycket och göra med att jag inte kände mig välkommen, jag höll inte deras standard. Jag tappade gnistan. Men jag saknar spelet väldigt mycket, jag kan känna adrenalinet när jag tittar på en match, för att det ligger så mycket bakom. Jag vet hur det är att spela en stor match och spänningarna mellan spelarna. Jag vet hur det känns att trycka in bollen i målet och höra jublet. Det var tider det, och ibland saknar jag det väldigt.
För att sen hoppa några steg fram till gymnasietiden, som kan kort sammanfattas med: Kaos och glädje. Det var en händelserik period, en bergodalbana utan dess like. Men i allt detta fanns det mycket glädje, jag kom väldigt nära tre fina tjejer. Vi umgicks varje dag och hitta på massa roligheter. Men sen av anledningar som jag inte riktigt kommer ihåg tappade jag en av dem på vägen. Jag minns att vi bråkade väldigt, men kan inte riktgit minnas vad anledningen var. Hon stod mig väldigt nära och vi hade en väldigt fin relation om jag får säga det själv. Vi kunde titta på varandra, utan att säga ett ord, och direkt veta vad den andra tänkte. E.T vantar?! Haha.
Men jag saknar henne och vi har glidigt ifrån varandra och nu lever hon sitt liv.
De andra två tjejerna har jag kvar någonstanns, vi har bara inte hållt kontakten spec bra nu senaste tiden, det är mycket som händer i våra liv. Jobb, resa, lägenhter osv. Men jag saknar dem också vi har upplevt mycket tillsammans, både bra och mindre bra saker.
Det finns andra relationer som har varit väldigt svåra, saker som gått väldigt väldigt fel. Men jag kan ändå inte ta hur många smällar som helst, jag måste stå på mig. Jag vet att jag gjort många fel, men de gånger jag vet att jag gjort rätt, de håller jag fast vid!
Men för att förtydliga det hela så är jag absolut inte missnöjd med mitt liv som jag lever, tvärtom. Jag är lycklig och nöjd med mitt liv. Min man är fantastik som står ut med mig fastän jag kan vara svår att ha att göra med. Min familj finns alltid där för mig, i vått och torrt. Men ibland måste man sätta sig och tänka tillbaka på tiden som varit och luta sig tillbaka och uppskatta det man verkligen har!
Jag har nämligen tänkt en del...ooh WOW blondinen tänker! Nämen ärligt nu.
Jag har tänkt på hur mitt liv hade varit om jag gjort andra val..missuppfatta mig inte nu. För jag älskar livet jag lever, jag har den mest underbara pojkvän jag kan tänka mig, han är mer än jag förtjänar.
Det jag menar är bara att jag har förlorat många vänner på vägen och nu när jag blivit lite äldre (^^) så börjar jag tänka tillbaka. Tänk om jag haft kvar alla mina vänner från dagis som jag förlorade när vi gick i högstadiet. Många av dem var mina bästa vänner som jag lekte med när jag lärde mig gå. Men ingen av dem träffar jag nu, och ibland gör det mig ledsen. Jag saknar många av dem väldigt mycket, att sitta och prata med dem om minnen vi delar. När vi var små och lekte batman, eller när vi var ute till sent och lekte dunkgömme på vårt gamla dagis. Anledningen till att jag förlorade dem är många, och jag vet att jag kan ha varit en stor anledningen. Jag var väldigt tillbakadragen, blyg och kunde vara rätt elak mot många. Det är klart något som jag ångarar..men jag vet också att allt inte varit mitt fel. Det är mycket som gått fel, och visst växer man ifrån varandra.
Sen tänker jag på hur det hade varit om jag fortsatt spela fotboll med de goa tjejerna? Jag slutade efter att ha spelat i samma lag i sex år. Men sen bytte vi tränare och gruppdynamiken ändrades. Jag säger alltid att jag slutade pga mina dåliga knän, men när jag tänker efter hade det mycket och göra med att jag inte kände mig välkommen, jag höll inte deras standard. Jag tappade gnistan. Men jag saknar spelet väldigt mycket, jag kan känna adrenalinet när jag tittar på en match, för att det ligger så mycket bakom. Jag vet hur det är att spela en stor match och spänningarna mellan spelarna. Jag vet hur det känns att trycka in bollen i målet och höra jublet. Det var tider det, och ibland saknar jag det väldigt.
För att sen hoppa några steg fram till gymnasietiden, som kan kort sammanfattas med: Kaos och glädje. Det var en händelserik period, en bergodalbana utan dess like. Men i allt detta fanns det mycket glädje, jag kom väldigt nära tre fina tjejer. Vi umgicks varje dag och hitta på massa roligheter. Men sen av anledningar som jag inte riktigt kommer ihåg tappade jag en av dem på vägen. Jag minns att vi bråkade väldigt, men kan inte riktgit minnas vad anledningen var. Hon stod mig väldigt nära och vi hade en väldigt fin relation om jag får säga det själv. Vi kunde titta på varandra, utan att säga ett ord, och direkt veta vad den andra tänkte. E.T vantar?! Haha.
Men jag saknar henne och vi har glidigt ifrån varandra och nu lever hon sitt liv.
De andra två tjejerna har jag kvar någonstanns, vi har bara inte hållt kontakten spec bra nu senaste tiden, det är mycket som händer i våra liv. Jobb, resa, lägenhter osv. Men jag saknar dem också vi har upplevt mycket tillsammans, både bra och mindre bra saker.
Det finns andra relationer som har varit väldigt svåra, saker som gått väldigt väldigt fel. Men jag kan ändå inte ta hur många smällar som helst, jag måste stå på mig. Jag vet att jag gjort många fel, men de gånger jag vet att jag gjort rätt, de håller jag fast vid!
Men för att förtydliga det hela så är jag absolut inte missnöjd med mitt liv som jag lever, tvärtom. Jag är lycklig och nöjd med mitt liv. Min man är fantastik som står ut med mig fastän jag kan vara svår att ha att göra med. Min familj finns alltid där för mig, i vått och torrt. Men ibland måste man sätta sig och tänka tillbaka på tiden som varit och luta sig tillbaka och uppskatta det man verkligen har!
Kommentarer
Trackback
